Julien Benda

Julien Benda, född 26 december 1867 i Paris, död 7 juni 1956 i Fontenay-aux-Roses, var en fransk författare och filosof av judisk börd.

Bendas rationalistiska kulturkritik utformades i polemik mot Henri Bergsons intuitionsbegrepp i ''Le bergsonisme ou une philosophie de la mobilité'' (1912) och tog i den konstteoretiska skriften ''Belphégor'' (1918) formen av en vidräkning med samtidslitteraturens slaveri under sinnesintrycken. I ''La trahison des clercs'' (1928) hävdade han att den intellektuelle, eller "klerken", skulle utöva ett andligt förmynderskap över tiden oberoende av de politiska meningsutbytet. I sin historiefilosofi, framlagd i ''Esquisse d'une histoire des Français'' (1932) och ''Discours à la nation européenne'' (1933), företräder Benda en liberalism, befriad från känslosamhet och kännetecknad av det franska klassiska kulturidealet. ''La jeunesse d'un clerc'' (1936) och ''Un régulier dans le siècle'' (1938) är självbiografiska studier. Benda vände sig tidigt mot nazismen och deltog under Nazitysklands ockupationen av Frankrike i den hemliga antinazistiska propagandan. ''Un antisémite sincère'' utgav han under pseudonymen ''Comminges'', ''La grande grande épreuve des démocraties'' utkom 1942 i New York (en fransk utgåva 1945) och ''Le rapport d'Uriel'' (1943) ingick i den illegala skriftserien ''Éditions de minuit''. I ''La France byzantine'' (1945) fortsatte Benda kritiken från ''La trahison des clercs'' mot de franska författarna Stéphane Mallarmé, André Gide, Paul Valéry, Jean Giraudoux och surrealisterna som han menade hade förrått förnuftet. Hans ''Existence d'un enterré vif'' utkom 1946. Levererad av Wikipedia